Samarbete
mellan danska och svenska företagare
Vid hvarje gemensamt
svenskt-danskt affärsföretag är det ofelbart dansken som tager ledningen. Och
han gör det med en viss rätt, på grund af sin öfverlägsenhet.
En svensk större affärsman af
den vanliga typen är för det första grandseigneur. För det andra vill han göra
ett behagligt intryck på de personer, med hvilka han kommer i beröring. För det
tredje är han affärsman.
En dansk affärsman åter är för
det första affärsman. För det andra är han affärsman. För det tredje bryr han
sig ej alls om, hvilket intryck han själf gör, utan han undersöker hvilket
intryck hans affärsvänner göra på honom, d. v. s. han studerar
dem.
Hvilken kommer då till sist
att hämta den egentliga vinsten af det »gemensamma» företaget?
En vanlig svensk, som drifvit
affärer i tjugu år, har tänkt på sin affär i låt oss säga 30,000 timmar.
Detta gör han nämligen endast vissa stunder på dagen, och oftast ej öfverdrifvet
många. Icke så sällan är detta för honom endast en oangenäm skyldighet.
En dansk, som drifvit affärer i tjugu år, har tänkt därpå i minst 60,000
timmar; egentligen har han svårt att någonsin helt släppa dem ur sina tankar.
Denna skillnad mellan svensk
och dansk är lika stor som mellan en student som läst tre år på sin examen, och
en som läst på den i sex år. Och då är i alla fall ej taget i betraktande, att
den som läst sex år läst med vida större intensitet än den andre och därtill
haft de bättre förutsättningarna.
Så kommer härtill, att dansken
alltid är genomträngd af en lefvande solidaritetskänsla med sitt eget folk,
medan svensken i regeln är slö i detta fall, kanske i stället behärskad af
önskan att komma någon svensk konkurrent till lifs.
Under sådana förhållanden kan
man lätt uträkna nyttan för Sverige i vanliga fall af ett »samarbete»
mellan svenska affärsmän och danska.
|