Danskars
och svenskars tankearbete
I allmänhet är svensken icke
hågad för intensivt tankearbete, -- utom när det gäller mekanik eller
annat naturstudium.
Svensken har varma känslor och
en mycket liflig föreställningsförmåga, men han tänker för litet.
Äfven här är motsatsen
påfallande mellan svenskar och danskar.
I ett samtal vill svensken
helst höra händelser relateras,
som sätta hans
föreställningsförmåga i verksamhet, -- dansken åter vill helst höra problem
framkastas, som uppkalla hans tanke- och kombinationsförmåga.
*
Därför kommer svensken oftast
till korta i tankeutbyte, ej blott med danskar utan äfven med norrmän. Hvilket
som helst ämne, som kommer före, har dansken vanligen tänkt igenom många gånger
förr, och hans hjärna och hans tunga arbeta med precisionen af en liten
ångmaskin. För svensken är ämnet -- om det skall behandlas något djupare --
nästan alltid nytt. Och hvad han skulle säga, det finner han säkrast -- efteråt.
*
Och dock: när svensken blir
tvungen att tänka sig in i en sak, slutar det oftast med att han ser den
både djupsinnigare och mångsidigare än dansken. Ty egentligen är svensken mycket
ofta rikt begåfvad såsom tänkare, och nästan alltid äro hans vyer större
än danskens. Se blott dessa i Sverige så vanliga stora, höga pannor, -- verkliga
tänkarepannor. Men de representera (möjligheten af) ett tänkande i stora, rena
linier, ej i danskens konstmässigt snirklade spiraler. Huru aftecknar sig ej
detta senare tänkande i danskens alltid -- man skulle nästan kunna säga
smärtsamt fårade och förvridna drag!
Trots sitt utomordentliga
skarpsinne hinner dansken i själfva verket sällan fram till epokgörande nya
tankar. Den småaktiga kritiken har gått honom för mycket i blodet och
förlamar hans andes flykt.
I detta fall är svensken
lyckligare. Med sin sorglösa fantasi finner han icke så sällan »Lampans ande».
Här är det svensken, som är
den ljuse Aladdin, dansken den mörke Nureddin.
|