Om många
förbud i Sverige, stela, vidsynta svenskar och gemytliga, elaka danskar etc.
Svensken utvecklar energi,
endast när det gäller att hindra en sak, säger Strindberg. Detta är en af
de bittraste sanningar, som någonsin sagts om vårt folk, men en sanning är
det.
De folkrörelser, som vinna
mest anslutning i vårt land, äro gärna de, hvilkas syften äro negativa.
Förbud! Förbud!
-- det är en älsklingsfordran och ett universalmedel mot allt ondt i Sverige.
Sker någon förbrytelse, strax
skall man i våra tidningar finna en hel rad insändare, som fordra inskränkningar
i friheten för hela den klass eller grupp, som brottslingen tillhör. Och
så inbillar man sig hafva kommit till roten af det onda.
*
Ofta förefaller det, som om
svensken kände sig rent plågad af att någonting uträttas. Med
verklig hänförelse är han med om att hålla igen.
Detta är ett elakt drag. Det
sammanhänger kanske med vårt folks stora fördärf: afunden.
*
Förbud! Förbud! Ibland går det
till det rent löjliga, -- när äfven den svenska bristen på psykologi kommer med
i spelet. Låt oss taga ett litet exempel, som i all sin obetydlighet dock är
belysande nog.
I en af våra större
landsortsstäder hände på 1890-talet, att några skolgossar beredde sig tillfälle
att stjäla i ett af stadens konditorier. Föröfvarna upptäcktes och bestraffades
vederbörligen. Och så utfärdade rektor ett högtidligt förbud för skolans
samtliga lärjungar att någonsin mer -- besöka detta konditori!
*
Gentemot främlingar är
svensken någonting helt annat än mot landsmän. Med främlingar är han fri och
otvungen, välvillig och intresserad; då vågar han vara helt enkelt människa.
I regeln vill han aldrig
främlingen något ondt. Till och med i den ekonomiska konkurrensen är svensken då
städse ytterligt hänsynsfull. Har han segrat, är han strax redo att, i onödan,
ge hälften af segerns resultat till spillo genom kompromiss.
*
Dansken håller icke alltid på
sin värdighet, men städse på sina intressen. Svensken är mycket noga med
värdigheten; intressena komma i andra rummet.
*
Det viktigaste för en svensk
är ej att nå hvad han önskar utan att alla konvenansens fordringar iakttagas.
Sker blott detta, har han i det fallet intet att förebrå sig, -- så tar
han lugnt emot ett resultat, som är motsatsen af hvad han afsett.
Att energiskt -- i nödfall med
frånseende af konvenansen -- söka vinna hvad man åstundar, det gör sig svensken
icke skyldig till, annat än när han arbetar för främlingar, och allra
helst för Sveriges fiender. Då kan till och med svensken blifva hänsynslös.
*
Ifrig och energisk kan
svensken vara, när han får kämpa för främmande intressen.
När han arbetar för Sveriges
sak, blir han tveksam, misströstande, skeptisk.
*
Gent emot en främling har
svensken alltid udgon égard. Blott en landsman kan vara fienden sans phrase.
Med fanatism kämpar svensken
aldrig annat än mot svenskar.
*
Det berättas alltid --
särskildt med förtjusning i Norge -- att en främmande diplomat skall ha kallat
Sverige »det land, där endast medelmåttan lyckas».
Huru pass mycken sanning som
kan ligga i denna karakteristik, är svårt att säga. Sant är nog, att fullt
medborgerligt förtroende åtnjuter i vårt land endast den som kan
göra blott hvad alla andra
kunna. Den som kan göra något mera är alltid misstänkt och blir lätt varg i
veum.
Men fråga är, om ej
förhållandet är ungefär detsamma litet hvarstädes. Öfver hufvud lär det väl i
hvarje land vara så, att medelmåttan har åtskilliga utsikter att komma fram i
världen framför originaliteten.
Skulle förhållandet vara i
någon mån särskildt utmärkande för Sverige, så sammanhänger det väl med vår
brist på psykologi. Vi älska i allmänhet icke kantiga och originella människor i
Sverige, -- om de ej roa oss.
*
Svensken är en underlig
blandning af idealism och realism, af sentimentalitet och hårdhet.
Detta sammanhänger med hans
fantasi. Han är realist och kan blifva hårdhjärtad i fråga om hvad han har
framför sig, men han är idealist och sentimental i fråga om hvad han ser på
afstånd.
*
Svensken underordnar sig
mycket lätt en öfverlägsen personlighet.
I viss mån ligger häruti en --
berättigad eller oberättigad -- misstro till eget omdöme.
Men detta frivilliga
underordnande innebär också ett storslaget drag, som förklarar en god del af
vårt folks lysande historia.
*
Dansken är intim och gemytlig
-- men elak.
Svensken är stel och
likgiltig, men icke elak -- när han ej blir det på grund af bristande psykologi.
När svensken handlar orätt, är det ofta därför, att han är oförmögen att
fatta ett något mera
kompliceradt exemplar af släktet Homo och ej heller bryr sig om att söka komma
underfund därmed.
*
Dansken arbetar alltid med
blicken skarpt fäst på hvad han har för händer, -- svensken halft frånvarande,
med tankarna någonstans långt borta.
*
I Norge tror man att allting
är hjälpt med stora ord, i Danmark med klyftiga ord, i Sverige med
vackra ord.
*
En svensk talar mycket gärna
om hvad han tänker göra -- ty detta står för honom i fantasiens glans.
Och när, helt naturligt, en
stor del af detta ej förverkligas, så räknas han ej sällan såsom en overksam
skräflare.
Men man glömmer, att han
mycket sällan talar om hvad han verkligen gör och redan har gjort.
Ty detta står sällan i någon glans för honom själf.
Så gäller både om den enskilde
och hela vårt folk, att de mångfaldiga gånger uträttat storverk och glömt det
själfva -- under jagande efter skuggor.
*
Allt som ligger nära, ser
svensken oredigt och dunkelt och betraktar det med en viss misstro. Allt
aflägset ser han stort och klart och gärna med en hänförd beundran.
Därför är svensken alltid
storslagen och vidsynt, när han bedömer främmande folk, och alltid småsinnad och
trångsynt, när han bedömer hvad som är svenskt.
*
De olika folkens lynne framgår
ganska klart af det sätt, hvarpå de uppträda i främmande land.
Tysken på resa är alltid
vetgirig och oftast entusiastisk; svensken stundom vetgirig, ofta entusiastisk,
alltid imponerad; fransmannen likgiltig, längtar hem; engelsmannen alltid herre
öfver situationen, oftast likgiltig; dansken öfverlägsen, med ett köpenhamskt
»grin» öfver allt och alla.
|